Stenen
För några veckor sedan så va jag och tittade på Stenen på studion.
Den handlar om en familj som bor i Tyskland och den utspelar sig mellan andra världs kriget fram till berlin murens fall.
Det va lite svårt att hänga med i början då man hoppade fram och tillbaka i 4 olika tid episoder.
Det var först efter att man hade "upplevt" alla tids episoder som man kunde fokusera mer på handlingen och känslorna istället för att bara försöka hinna hänga med var i tiden det utspelar sig.
Jag var väldigt imponerad av Emilie Strandberg (mamman) som verkligen fick fram varje liten känsla genom sin ansikts uttryck och kropps språk.
Marie Delleskogs lyckades också visa hur mycket en mor kan kämpa för att skydda sin dotter också genom att ljuga om sin man och själv ta på sig allt ont som hennes man hade åstadkommit.
Det var mycket tankar som gick runt i huvudet efteråt,
inte så mycket analyserande som det har varit på tidigare förställningar.
Utan mer känslor för många av karaktärerna och hur lätt man kan missbedömma människor utifrån vad andra har att säga, Och att det är viktigt att skapa sin egen bild av en annan människa och inte låta någon annan göra det.
Jag ger stenen 3 av 5 just för att jag känner att jag nästan hade behövt se den två gånger för att verkligen kunna få in alla intryck som pjäsen har att ge. 
Klaras Resa 5/5
Förra ca 3 veckor sedan va jag på Göteborgs stadsteater och såg Klaras resa.
Föreställningen handlar om en klara och hennes väg till en psykos både hennes bra stunder och hennes mindre bar stunder, man får också följa hennes resa ur föräldrarnas och läkares perspektiv.
Det är en pjäs som jag har sett fram emot att se sen jag fick reda på att dom skulle sätta upp den.
Mina tankar innan jag såg den va att den skulle vara väldigt tung och svår med tanke på Mirja Unges sätt att skriva sina föreställningar
( Hon kan skriva flera A4 sider utan att sätta ut varken punkter, komma tecken, utrops tecken m.m. )
Så det blir ju svårare att komma fram till vart man vill att meningen ska ta slut och hur den ska tolkas.
Jenny Andreasson har gjort ett fanastiskt jobb som regisör och har tillsammans med Nina Zanjani verkligen lyckats få fram Klara på ett helt fantastiskt sätt i både tal och kropps språk.
Man kom till stunder där man nästan glömde att man satt på en teater då det mer kändes som man bevittnade klaras resa mot en psykos på ett mer personligt sätt.
Under föreställningens gång så var det några som faktiskt lämnade salongen och det var framför allt under den scenen när Klara försöker att ta sitt liv.
Redan från den andra scenen så får man även se att klara och hennes lillasyster blir utnyttjade av sin pappa.
Min tankegång under större delen av föreställningen va Klaras relation men hennes gammla religions lärare som hon hade under högstadie tiden, från föräldrarnas sida så va det just den här lärarens fel att klara inte mådde bra, för att dom tror att hon hade en sexuell relation med läraren.
Men under föreställningens gång så kändes det som att den här läraren va den som försökte hjälpa Klara på det sättet som Klara ville bli hjälpt på och det va ju hur hon skulle handskas med alla dessa röster som hon hade i huvudet.
Det är också då man kommer in på hur samhället ser på relationer mellan vuxna och barn om det är utanför familjen. Det va ingen förutom mamman i familjen som såg att Klaras pappa uttnytjade henne och hennes lillasyster.
Som utomstådende så kan det också vara svårt att se och förstå relationen som ett barn kan ha till en vuxen utanför familjen utan att det behöver vara sexuellt. Att det faktiskt hade kunnat hjälpa Klara att få vara runt sin lärare och att det är en relation som man kanske inte hade behövt bryta.
Så för att sammanfatta det så rekommenderar jag er verkligen att gå och se Klaras resa om ni har vägarna förbi Göteborg.
Som student får ni också rabatt och kan se förställningen för bara 55 :- 
Bild: Thomas Nystedt, Nina Zanjani, Anna Bjelkerud
foto: Ola Kjelbye
Sov gott
Black Bird
Jag har varit en del på teater det senaste och sett bla. I väntan på Gordot, Trettondags afton och hantverkarna.
För att snabbt sammanfatta vad pjäsen handlade om så är det 12 åriga Una som har en kärleks relation med 40 åriga Rey och hela pjäsen utspelar sig när Una ca: 10 år senare söker upp Rey och konfronterar honom om varför han lämnade henne.
För att beskriva den på bäst sätt så kan jag säga att jag är mållös jag kan inte beskriva med ord hur bra jag tyckte att den var.
För er som känner mig så vet ni att jag har alltid något att säga om allt alltid. Men den här föreställningen berörde mig på ett sätt som ingen annan föreställning har gjort för mig tidigare.
Nina Zanjani är en fantastisk skådespelare som utryckte känslorna på ett sådant sätt så det kändes som man själv var den här tjejen Una och man kände verkligen känslorna som hon försökte förmedla.
Lars Väringer är också riktigt duktig när han som Rey med olika medel försöker att motstå Una även om hans känslor för henne var uppenbara så fort hon klev in genom dörren.
Det förmedlar också mitt i det här att kärlek inte har någon ålder och att två personer kan bli kära i varandra oavsett ålder. Man känner också med Una som har varit tvungen att leva med alla andras åsikter om deras relation hela livet, och att hon har varit tvungen att försvara sina känslor till Rey. Man ska aldrig behöva dölja sina känslor till en annan människa bara för att vissa tycker att det är fel.
Det enda jag ångrar är att jag inte såg denna föreställningen tidigare för jag hade jätte gärna velat se den igen. För att citera Sven Rånlund från GP 29 mars. Detta var och är verkligen " Vårens viktigaste pjäs "
Så om ni någongång får chansen att se den så gör det.
Nu ska jag gå coh lägga mig sov gott
